Parklife

Kungligt nöjeshus.

Palpitation var som förr. Trumpetkillen får två tummar upp för inlevelsen.

Striden om de sista rosédropparna var antagligen stenhård.

Matti.

Jag hörde ryktesvis att Parklife inte alls fick så många besökare som man hade hoppats på. Det är förargelseväckande för vi behöver det här. Den som inte gick har missat något. Fingertoppskänslan när det gäller att välja platser, banden, burköl. Och att sedan gå hem över Gärdet där solen på dagarna hade grillat sönder gräsmattan till smulor, men inte i hettan utan i nattsvalka.  Det finns naturligtvis bara positiva saker att säga utifrån det.

Självdestruktivt beteende i Huddinge

Enkel lista: exempel på några böcker som enligt Huddinge huvudbiblioteks katalog kan kategoriseras under ”Självdestruktivt beteende”.

Cave, Nick – Bunny Munros död

Curiol, Céline – Utrop

Hagman, Per – Vänner för livet

Isaksson, Malin – Brännhett

Klingspor, Agneta – Pressa läpparna här

Kluun – Änklingen

Picoult, Jodi – Den tionde kretsen

Söderberg, Marta – För bra för att dö

Om inte det lockar, testa exempelvis att söka på ”rotlöshet” eller ”narkotika”.

Åland

Så fruktansvärt det kan vara att åka med färjan till Åland. På två timmar vill Viking Line att du ska se två trubadurer, en trollkarl, spela på enarmade banditer, handla i taxfreebutiken, äta av den groteska buffén, sitta på däck och stirra ut över ett tomt hav samt bli full.

Och Gammel Dansken var inte ens billigare än på Systembolaget. Det vettigaste med dagen var det rågbröd som jag köpte med mig hem.

Kort bara

En person är aldrig mer än den holistiska enhet hans handlingar skapat under livets gång. Kom ihåg det nu, barn! (Och inte har vi någon övermakt att luta oss mot heller! Too bad!)

Sthlm, Sthlm

Sällan hatade jag min hemstad så mycket som veckorna innan bröllopet mellan ni-vet-vilka. Det berodde inte enbart på bröllopet i sig, utan också på grund av den fattigdom som gjorde att jag tvingades inse att jag skulle bli kvar här hela sommaren. Min dröm om en långfika på Laundromat, Nörrebro, Köpenhamn gick om intet.  Samtidigt utforskade en del av mina vänner världen.

Och samtidigt vet jag att anledningarna till gnäll är få när det är Stockholm jag bor i. Det händer saker här hela tiden och det går att få grymma somrar i denna nordliga avkrok av Europa.  Det är det där jäkla romantiserandet som jag alltid ska hålla på med. Plus mitt neurotiska ältande. Jag borde lägga ner det nu för snart tröttnar folk antagligen. Jag skriver av mig nu.

Trots allt har jag Way Out West framför mig med husguden Paul Weller.  Men smakar ölen lika gott ur ett plastglas i Slottsskogen som ur en flaska i Köpenhamn?

Politiker nu och då

Det är en ganska speciell upplevelse att skriva en b-uppsats när föremålet för uppsatsen är en historisk händelse, men ändå är såpass modern att det går att känna igen sig. I mitt fall Norrmalmsregleringen. När jag hör på radion refererar jag till de texter jag läser och mina jämförelser har just nu 1959 som ständig utgångspunkt.

Jag upplever detta oerhört starkt just nu. Hela min tidsuppfattning är förskjuten och jag måste ständigt påminna mig om att Yngve Larsson (huvudaktör i min uppsats) är död. Sedan 1977. Och redan då var han dessutom över 90 år gammal.

När jag sitter nere i Kungliga Bibliotekets mikrofilmssal (Vi som mest är där nere känns som ett udda släkte) och läser är jag förflytttad dryga 50 år tillbaka i tiden. För mig har personer som Yngve Larsson, Sven Markelius, Göran Sidenbladh och Z Höglund blivit betydligt mer levande än dagens aktörer i Stockholms arkitekturpolitiska frågor. Kanske för att man för i tiden premierade bildning framför dumheter. Även om jag inte alltid håller med i sakfrågorna så är utbytet av att läsa texterna enormt (som min vän och kursare sa: förut var liberalerna åtminstone personer som hade läst. I dag är det bara dumma egenföretagare som blivit rika). Texterna håller en så hög nivå att jag i vissa lägen häpnar. Jag tror inte att någon politiker kan skriva på det sättet längre. Ibland är det överslätningar, men vilka överslätningar!

Just därför ter sig också dessa personer från en nära historia som så mycket mer levande än de intellektuellt döda personer som sitter i stadshuset i dag.

Borgare i större (antal) media

Nu finns jag, allas eder Kaffekvarn, alltså även på Twitter. Satsar på att bli aforist.

http://twitter.com/kaffekvarn

Hajpen

Alla hajpar the Radio Dept. som fan, nu när de släpper nya grejer som (enligt vad jag förstått, inte hört själv eftersom jag på grund av yttre påbud inte kan ladda hem musik) är mer utbroderade och grejer. Fast idag får ni bara en låt, för det här är fan något av det bästa som gjorts i Svensk musikväg på 00-talet.

the Radio Dept. – Against the tide

(Fan det känns som att jag snor Emanuels område som bara den! Jag är ju inte rätt person på den här bloggen att snacka musik!)

Tillbaka, till framtiden

Sitter och arbetar med min c-uppsats – eller – försöker, blir mer läsa bloggar, läsa forum, läsa facebook, dricka apelsinjos, lyssna på radio, tänka på flytten till el Stockoholmo. Den nya uppsatsen kommer förresten inte alls bli lika rolig för utomstående att läsa som min b-uppsats, då den här berör metodologiska frågor som väl bara angår oss filosofer egentligen.. Intuitioner och argumentation om moral, antar att de flesta förblir ganska oberörda då de ser orden!

I grunden går uppsatsen ut på att filosofer i i stort sett alla tider sett på intuitioner som något slags råmaterial man kan använda när man diskuterar frågor om moral och andra saker. Man tar upp följder en viss teori kan få, säger att ”det där strider mot människors intuitioner”, och tar det som en anledning till att tvivla på teorin. Det jag frågar mig är huruvida det man ska tvivla på inte är intuitionerna, har kollat på lite empiri och normativ diskussion på området och förhoppningsvis landar jag i att det är bollocks att appellera till intuitioner.

Västerbron, I hate walking on you. Från någon gång förra våren, tror jag. Frida fotograferar.

Här tänker jag glida in på inläggets tilltänkta ämne, enligt rubrik. Första satsen spatialt, andra temporalt. Jag gittar ju från Göteborg precis i början av juni (efter ett snabbesök i Lund – nej inte bo där), emedan jag ska studera i Stockholm. Fast först bor jag hos föräldrarna i Vagnhärad under ett par månader, samtidigt som jag ska söka lägenhet i Stockholmsregionen. Man får se var man kan lyckas hitta någon, hyresmarknaden där är ju inte den bästa, men nu när jag har en medsökande i Frida har ju möjligheterna till vad man kan söka ökat rätt mycket. Två som kan betala hyran, tack så hemskt mycket!

Det innebär ju ganska mycket att flytta till en ny stad, även om jag känner en hel del folk i Stockholm redan sedan innan behöver ju inte det innebära särskilt mycket när man väl kommer dit. Att bosätta sig någonstans är ju så mycket mer än att bara ha vänner. I Göteborg har jag på det ett och ett halvt år jag bott här hunnit få lite stammishak, lärt mig vilka hak som är bör undvikas, skaffat en massa bekanta som gör att man, även om man går ut vilken dag som helst kan träffa någon man känner.

Mycket av det här har jag ju förstås mina vänner på Chapman att tacka för, och nu när folk flyttat till Berlin blir det lite märkligt, även om jag fortfarande har hemskt goda vänner här. Så jag flyttar till Stockholm, och vi får se vad det blir av det. Jag upplever det som att städerna är väldigt olika, Stockholm är kallt (Orup hade rätt) och Göteborg är mer öppet, framför allt känns det som att stockholmare tror betydligt mer oberättigade grejer om sig själva än folk gör i Göteborg. Man är mer ödmjuka (och sysslar inte med reklam och kallar sig inte bloggare..).

CSEFs sköld. Gjord av underbart duktige Tobias Janius.

Fördel med att bo i Stockholm; administrativt folk från Spindelgången har vi redan i Göteborg, men i Stockholm finns det inte riktigt på samma sätt, varför det kan vara bra att ha regiassistent där. Dessutom blir releasefesten för CSEF antagligen uppe i Stockholm nu till hösten, ännu en fördel, och då kommer historien börja skrivas på riktigt!

Nu fick jag sms med texten ”Öl. Slottsskogen. 16.00″, så nu tar inlägget slut. (Taggar det med snygga tjejer för att Frida nämns.)

Borgare goes modebloggare

Hej bloggen!

Jag blir alltid så irriterad på människor som bär flugor, när dessa inte är knutna (ni vet vad jag menar, sådana med resår och så vidare). Det är inte det minsta svårt att knyta en fluga, varför jag använder mig själv som exempel på hur förbannat lätt det är att göra, om man bara har brytt sig att lära. Så, titta på videon, se och lär, och Kaffekvarn goes Modebloggare (hoppas jag får spons av flugmanufaktörer nu).

(Skulle vilja skriva lite om det väldigt klassmässigt skeva i DNs artikelserie om ”de nya velourpapporna”, men nä, det blir någon annan gång. Men det är konstigt att de bara snackar med folk som är ”vice vd”, jobbar på reklambyrå eller något annat där man inte har det så kefft ekonomiskt i vilket fall. Aja.)