Politiker nu och då

Det är en ganska speciell upplevelse att skriva en b-uppsats när föremålet för uppsatsen är en historisk händelse, men ändå är såpass modern att det går att känna igen sig. I mitt fall Norrmalmsregleringen. När jag hör på radion refererar jag till de texter jag läser och mina jämförelser har just nu 1959 som ständig utgångspunkt.

Jag upplever detta oerhört starkt just nu. Hela min tidsuppfattning är förskjuten och jag måste ständigt påminna mig om att Yngve Larsson (huvudaktör i min uppsats) är död. Sedan 1977. Och redan då var han dessutom över 90 år gammal.

När jag sitter nere i Kungliga Bibliotekets mikrofilmssal (Vi som mest är där nere känns som ett udda släkte) och läser är jag förflytttad dryga 50 år tillbaka i tiden. För mig har personer som Yngve Larsson, Sven Markelius, Göran Sidenbladh och Z Höglund blivit betydligt mer levande än dagens aktörer i Stockholms arkitekturpolitiska frågor. Kanske för att man för i tiden premierade bildning framför dumheter. Även om jag inte alltid håller med i sakfrågorna så är utbytet av att läsa texterna enormt (som min vän och kursare sa: förut var liberalerna åtminstone personer som hade läst. I dag är det bara dumma egenföretagare som blivit rika). Texterna håller en så hög nivå att jag i vissa lägen häpnar. Jag tror inte att någon politiker kan skriva på det sättet längre. Ibland är det överslätningar, men vilka överslätningar!

Just därför ter sig också dessa personer från en nära historia som så mycket mer levande än de intellektuellt döda personer som sitter i stadshuset i dag.